Kärlek och energi

image

Idag var brevlådan fylld av post till mig.  Det händer ibland men då brukar det vara räkningar. Idag var det kärlek som levererades istället. Jag blev så glad och rörd ♥

Äntligen måndag

Förra veckan var en tung och slitsam vecka. Den startade i bott men slutade på topp  rent mentalt även om kroppen fysiskt är slutkörd.

Jag går hos en kvinna i samtal. Hon är ganska så härlig, en barnmorska som utbildat sig till terapeut. Jag gillar henne för att hon är rak på sak och ändå mjuk.  Jag blev erbjuden att gå till henne och jag är glad att jag tackade ja då jag har färska minnen av hur jobbig min förra graviditet var. Det är skönt att sitta där och prata och bolla. Jag har inga stora hemska sorgliga saker att fightas med, jag har ingen traumatisk barndom men jag har det mycket jobbigare i min graviditet än vad de flesta runt mig vet. Att klara mig genom graviditeten och ändå njuta av dagarna under tiden med Filuren (åtminstone några minuter varje dag) var mitt mål när jag fick veta att jag var gravid. Att träffa henne är en av sakerna som jag tänkte skulle hjälpa mig att klara det.

När jag var där senast pratade vi om det där med att jag biter ihop, att jag är så himla tacksam för Filuren och graviditeten och massa annat att jag inte visar hur jobbigt jag har det. Jag känner att jag inte borde klaga. Jag känner mig också så dum om jag gör det. Många människor är gravida men klagar aldrig. Hon var så rolig för hon sa bara att jag borde göra det, för när graviditeter blir så jobbiga som min finns det ingen som inte skulle klaga. Dessutom tyckte hon att jag skulle prova att tycka lite synd om mig själv, för det är det tydligen.

När jag gick därifrån hade jag som uppdrag att faktiskt erkänna att jag mår skit och att det är rätt trist. Jag lät det gå några dagar och jag märkte snart hur himla dåligt jag mår när jag erkände känslorna för mig själv. Jag är inte den som kommer gnälla nu heller men jag skrev åtminstone av mig i ett inlägg. Här kommer jag fortsätta skriva av mig och jag kommer även att bli lite ärligare mot framförallt mig själv men även andra hur jag mår.

Veckan som gick var tung. Att ha bitit ihop i fyra månader, att ha pressat sig själv genom mängder av saker som i vanliga fall är vardagliga men som gravid med mitt mående känts övermäktiga har slitit och när jag plötsligt erkände för mig själv blev det lite väl mycket på en gång. Allt blev svart. Men ni vet hur det är när man stått ett tag i ett nedsläckt rum och ögonen vant sig va? Man inser ganska så snart att det letar sig in ljus lite här och var. Dörrspringan är inte helt tät, mörkläggningsgardinen släpper igenom ett sken och snart ser man andå lite i det där mörka rummet. Efter en stund kan man försöka treva sig fram och för att tända en lampa. Jag är van att treva runt på egen hand, väldigt van, men denna gång hade jag andra som tände ljuset åt mig.

Det finns mycket jag är tacksam för i livet. Att ha gruppen av aprilmammor som jag lärde känna under graviditeten med Filuren har betytt otroligt mycket för mig. Även om de är människor jag tycker otroligt mycket om och verkligen bryr mig om varenda en har inte orken funnits att delta. Det är som att jag saknar ord, jag kan inte skriva en rad. Egentligen är det inte orden som saknas, det är orken. Jag blir som låst och saknar totalt handlingskraft. Jag är en person som skäms när det blir så. Det känns som att jag inte visar att jag bryr mig om dom, men det gör jag och dörför gör det så ont.

I lördags kväll när jag hade en trött Filur runt halsen som bara ville bli buren, när ryggen och ljumskarna gjorde så ont att jag inte kunde ta längre steg än några få centimeter för annars fick jag låsningar, då surrade det till i mobilen, gång på gång. Jag såg att jag fått sms från en aprilmamma och sedan fortsatte mobilen bara surra vidare medan jag bar min son. Men det var som att jag hamnat i en dimma, jag liksom svävade och visst vet jag att jag fortfarande hasade fram centimeter för centimeter i smärta men det var liksom inte verkligt längre.

När Filuren somnat gick jag och hämtade mobilen. Jag hade över 30 sms. Tårarna rann, jag var så rörd. Jag hade inte ens läst meddelandena, bara att ha fått dom gjorde mig rörd. Jag är inte så van vid sånt här. Jag är verkligen inte van att vara i fokus. Mellanbarnet som fixar åt andra men  själv inte syns, var det någon som beskrev mig som en gång. Det finns en sanning i det. Just nu känns det som att jag nästan inte finns så att få bevisat motsatsen på detta vackra sätt gjorde så mycket för mig. Bara att tänka på vad tjejerna gjorde för mig får mig att gråta fast det gått en tid nu.

Igår kväll, när jag låg i sängen och blundade (mitt alternativ till att sova när jag lider av insomnia) fick jag veta att jag vunnit en lyxig dag på Selma spa på denna vackra blogg. Jag blev så lycklig, jag skrev ju om eventet här men trodde aldrig att jag skulle få gå på något sådant. Jag är liksom inte människan som är med om sånt. Jag är hon som inte finns. Fast nu känns det ändå som att jag finns litegrann.

Nu sparkar Myran för fullt och det är dags att gå upp. Det är måndag morgon och det känns som att det kan bli en helt okej vecka, att känna så just nu är stort. Tack vackra människor för att ni finns.

När morgonen kommer

Det är fantastiskt vad ett litet barn kan göra med ens liv, med ens humör, med ens styrka. Inatt satt jag uppallad med kuddar i soffan och grät av smärtan i ryggen. Jag trodde inte att jag skulle orka en sekund till och jag ville inte vara med alls. Jag ville bara sova men det gjorde för ont. Till slut somnade jag och sov en och en halv timme.

Jag borde vara trött, det är jag säkert knappt två timmars sömn på två nätter är alldeles för lite, men just nu känns det rätt okej ändå. Jag får hänga med lilla Filuren denna lördag och eftersom det är sol och vår och vi har tillgång till bil kommer det idag inte vara svårt att fylla dagen med aktiviteter som passar honom. Jag är rätt säker på att han kommer få en bra dag idag och för mig räcker det gott och väl nu. När morgonen kommer försvinner nattens svarta tankar och de håller sig borta åtminstone några timmar.

Lilla myran

Efter 20 minuters stärkande sömn inatt sitter jag och äter frukost. Filuren råkade somna om så nu njuter jag av ett mycket ovanligt lugn.

Jag tänkte kolla hur stor lilla myran är nu och insåg att hon väger över ett halvt kilo. Inte konstigt att jag känner ordentligt hon rumlar runt.

image

Vår lilla tjej växer till sig där inne ♥

Att sakta försvinna

Jag visste att det skulle bli tufft att vara gravid igen. Det var inte på något vis så att jag levde i tron att det på något sätt skulle bli lättare denna gången. Jag hade inte ännu glömt allt det onda, allt det jobbiga och det nästan traumatiska som graviditeten med Filuren innebar. Jag är på sätt och vis glad att jag så nyss var gravid att jag inte hunnit glömma och på så vis inte blivit förvånad, besviken eller vad man nu kan tänka sig när det visade sig hur himla jobbigt det faktiskt är.

Det var nog först i oktober-november jag klarade av att se gravid kvinnor utan att må dåligt. Innan fick jag rysningar av vackra putande magar, jag valde att vända bort blicken. Jag bar på olika känslor, dels en sorg och till och med bitterhet över att jag själv inte haft en graviditet att njuta av, dels en skräck när jag återupplevde känslan av hur hemskt det många gånger var att vara gravid.

När jag insåg att jag var gravid igen rös jag i hela kroppen, av glädjen för att Filuren skulle få ett syskon men också av skräcken inför graviditeten. Snart kom också symptomen. Graviditet är ingen sjukdom – den har man hört. Visst, jag håller med, det är ingen sjukdom men för det betyder det inte att man inte mår riktigt dåligt, ibland sämre än vid många sjukdomar. För ärligt talat, en förkylning kanske varar en vecka och även om man är man har den sjuke ganska snart återhämtat sig. En influensa kan däcka vem som helst, halsfluss är grymt irriterande, öroninflammation slitsamt men saken är den att sådana här vanliga sjukdomar de går över ganska så snabbt. Jag tänker inte ta upp hemska, kroniska, sorgliga sjukdomar som inskränker och förkortar liv. De ska ju såklart inte jämföras med något livgivande som en graviditet faktiskt innebär i slutändan.

Oavsett, graviditet är inte en sjukdom men för mig innebär det ett ständigt tillstånd av smärta och illamående. Hur mycket jag än försöker samla kraft och tänka positiva tankar bryts jag ner för varje dag som går. Det är skrämmande då jag vet att de där sista tre månaderna i regel är mycket värre än resten av graviditeten, det är som att symptomen når sitt kulmen då. Just nu fokuserar jag all min energi på att vara en omtänksam, inspirerande, kärleksfull, pedagogisk, tröstande, modgivande och stark mamma. Jag vill ge lilla Filuren en fantastisk dag, varje dag. Han är så underbar, så otrolig, så full av energi, kraft, humör och vilja. Han kan skratta så det kittlar i min mage men han är också fantastiskt duktig på att gallskrika av ilska, att protestera, att prova sin vilja på allt och alla.

Att vara med Filuren innebär att man ständigt behöver ha koll på honom och vara på alerten. Det funkar inte att sätta sig och ta en fika, lägga sig och slappa eller bara luta sig tillbaka. Att vara igång, att ständigt vara på väg nånstans att prova allt i sin omvärld betyder vardagen för Filuren. Han sitter aldrig, aldrig sitter still. Han avskyr att vara hemma mer än någon timme om dagen, sen måste man ut, iväg, göra något nytt. Med Filuren lär man sig att agera snabbt, finna nya aktiviter, ständigt uppleva nya saker och vara i rörelse hela, hela tiden. Det är fantastiskt kul, men tyvärr också väldigt krävande när varje steg för mig innebär en smärta som skär i rygg och ljumskar. Det är meningen att jag ska använda kryckor och vila så mycket som möjligt, men hur lätt är det när man hänger med en liten buse som springer in överallt där han inte får vara, som pillar på saker han inte ska röra och som verkar älska att prova om jag ändå kommer låta honom få göra de där grejerna tionde eller kanske tjugonde gången. Känslan i kroppen när jag måste böja mig ner och lyfta honom får mig att bara vilja falla ner och ge upp.

Det går såklart inte att ge upp. Jag vet varför jag mår såhär, jag väntar den vackraste av belöningar. Det är såklart värt varenda sekund av det där psykiskt påfrestande illamåendet och all smärta som finns. När lilla Filuren ler, när han klappar i händerna och ser nöjd ut, när han babblar, när han springer omkring och busar, när han pekar på något han finner intressant och säger ”titta” med en så härligt stor faschination så vet jag ju att det är värt det. Men samtidigt som han påminner mig om hur mycket det är värt det så påminner han mig om den stora skräcken, att jag inte ska kunna vara den mamma jag vill för honom på grund av hur jag mår. Jag har hittills funnit massor av strategier för att klara vardagen med honom men den energi det har krävt att vara den mamma jag velat har också inneburit att jag inte orkat något annat. För varje dag känner jag hur jag nu gräver djupare och djupare av energireserven och det skrämmer mig. All energi sen jag blev gravid har, har gått till lilla Filuren, all annan tid vilar jag  – utmattad utan att på något sätt njuta av vilan. Jag är som apatisk, orkar inte känna, orkar inte tänka och orkar inte finnas nästan.

Jag borde såklart hitta på saker, göra något för mig själv, men jag orkar inte. Jag klarar det inte fysiskt heller. När Filuren ligger i sin säng på kvällen lägger jag mig och vilar och sedan är det inte säkert att jag tar mig upp igen på grund av smärtan. Jag blir rädd, för energin räcker precis till nu, eller kanske egentligen inte för jag känner hur det börjar brista. Jag känner hur jag ibland börjar falla ihop innan Filuren somnat för kvällen. Jag blev livrädd när jag insåg de, att det kanske inte går mer. Jag grät, som jag inte gråtit på mycket, mycket länge. Det var inte direkt någon vacker gråt, det var en gråt fylld av ljud, av ångest och smärta. Jag är så otroligt rädd att inte kunna ta hand om mitt eget barn, att inte kunna ta mig i mål till den dagen då Filurens pappa blir ledig. Jag är också väldigt rädd att må så dåligt att jag liksom försvinner het, eller att inte kunna blunda, ta ett djupt andetag och vara positiv den tiden jag är med Filuren.

Jag har prioriterat bort mycket på slutet. De flesta borde vid det här laget glömt att jag ens existerar då jag inte orkar samla energi att skicka ett sms, ringa ett samtal och verkligen inte komma förbi på en kvällsfika. Det får vara så, jag har inte ens energi att ha dåligt samvete för det. De enda två som jag verkligen fokusera på att inte spara energi på är Filuren och hans pappa, utan dom finns inget. De måste vara nummer ett och när inte fler krafter finns så finns inte energin kvar till nummer två, tre, fyra, fem osv. Jag borde inte prioriterat bort mig själv, men det finns inte så mycket att göra åt saken. De saker jag skulle vilja göra kan jag inte på grund av fysiska hinder, ekonomi eller att man helt enkelt inte ska syssla med det som gravid. Så jag ligger bara här och väntar på att sova, för när jag somnat har en dag till gått och jag är en dag närmre dagen då Filurens pappa kommer vara hemma och se till att Filuren har en underbar dag, varje dag.

Att göra sig av med det onda

Det finns saker som gör så ont att jag helst inte tänker på dom. Saker jag bara vill få glömma och släppa bakom mig, ibland går det, ibland inte. Tiden strax innan Filuren kom till oss är en sådan, tiden innan jag blev gravid.

Jag och min man väntade länge med att skaffa barn, det var så mycket vi ville göra och så mycket vi villa hinna först. Vi levde våra drömmar och vi byggde upp det där som för oss var det ”perfekta livet”. Vi gifte oss, skaffade hus, fick fasta jobb och en trygghet som vi så gärna ville ge eventuella framtida barn. Vi ville att allt skulle vara ”färdigt” den dagen vi kände oss redo, om den skulle komma.

Så kom den plötsligt, dagen då det sög till i bröstet, dagen då vi ville ha något mer, dagen vi ville utöka vår familj och bryta den tvåenighet vi delade för att släppa in en ny individ. Känslorna slog omkull oss totalt. Jag tror inte att vi var redo på att de skulle komma så våldsamt, så mycket på en gång, skulle ta oss med storm. För känslan var liksom inte att ”det kanske skulle vara kul med ett barn”, känslan var snarare ”vi vill ha barn, nu, nu, nu, NU”. 

På en liten kort sekund kändes det som att hela livet bytte skepnad, vi bar den där mystiska hemlighetsfulla känslan av att plötsligt vilja något mer. Plötsligt skulle man inte gå och oroa sig för utebliven mens, man skulle hoppas på det. Plöstligt var sex något mer än bara en aktivitet mellan två vuxna människor, det var en handling fylld med magi som kunde leda till att hela ens värld förändrades.

Jag hade aldrig förutsatt att det skulle gå jättelätt, jag förväntade mig inte att något skulle ske de första månaderna, men när månaderna blev fyra, fem, sex började vi känna att det där suget i bröstet tog mer och mer plats. Drömmarna och längtan blev lite skrämmande, när mensen kom punktligt varje månad växte besvikelsen. Vi levde på som vanligt, vi visste att det kunde ta tid men det där med att försöka få barn kändes inte lika magiskt, det började mer kännas stressande när mensen kom för åttonde, nionde, tionde gången.

Jag minns att det var många som frågade oss om det inte var dags att skaffa barn snart. Det fanns människor som välmenande sa att det var nog dags vi skaffade barn för jag var ju inte ungdom längre, snart skulle det vara för sent. Det gjorde ont att få höra sånt. Vi ville så gärna men vips hade ett år gått. Ett år är ingenting mot hur länge vissa får kämpa, jag vet det, men för oss var det där året väldigt långt. Aldrig var mensen en dag sen, aldrig fanns ens utrymme att spekulera om att det kanske skulle ha tagit sig. Inget alls tyder på att det skulle skett en befruktning det där första året.

Efter att det året passerat var det inte längre alls spännande att försöka bli gravid, det var bara ledsamt, jobbigt, och slitsamt. Varje månad fanns hoppet och varje månad dog det när mensen dök upp. Varje människa som sa att vi borde skaffa barn, varje människa som frågade om jag var gravid bara för att jag var trött gjorde att en lite del av mig liksom mörknade och skrumpnade ihop. Jag ville inte ha frågor, inte ha påståenden, inte höra något, det var bara jobbigt. Varje månad mensen kom betydde inte bara en ny månad utan att bli gravid, det betydde också att jag närmade mig utgångsdatum med en månad. Jag började faktiskt bli gammal. Eller inte gammal, men lite sen i barnaskapandet.

Självklart ägnade jag massa energi denna tid åt att göra sker jag tyckte om, ägnade mig åt att lägga fokus på stärkande, roliga, utmanande saker och försökte tänka bra tankar. Ändå bröts jag ner, jag kände mig olycklig, ofullständig och väldigt, väldigt misslyckad som inte ens klarade av att bli gravid. Jag tänkte ibland väldigt bittra tankar. Till slut hade jag inte ork längre. Jag hade tappat bort mig själv kändes det som. Jag hade inte alls koll på hur vi skulle ta oss vidare. Jag bar på en stor sorg.

Sommaren drygt ett och ett halvt år efter att suget i bröstet dök upp första gången gav jag mig själv extra utrymme. Jag tog sex veckor ledigt för att få tid, tid att andas, tänka, samla mig och förhoppningsvis finna mig själv i den situation vi faktiskt var i. Det var ett mycket klokt beslut. Den sommaren var tung men också bra. När jag gav mig själv tid hamnade jag i en situation av accepterande. Jag insåg att vi kanske inte kunde bli föräldrar, åtminstone inte på naturlig väg, jag insåg och accepterade.

Med ett nyfunnet lugn mötte jag livet efter accepterandet. Det lugnet fick jag behålla en kort, kort period för tre veckor senare vaknade jag en morgon, gick in på toan och tog ett test, mensen var inte sen, men jag bara visste att jag var gravid. Den dagen kommer nog för alltid räknas som en av de allra, allra lyckligaste i mitt liv och jag kan fortfarande inte tänka på den utan att bli helt tårögd.

Oavsett hur jobbig graviditeten och tiden efter förlossningen varit med Filuren har jag alltid insett att jag är otroligt lyckligt lottad och är så tacksam över att han finns hos oss. Med de härliga känslorna har jag också försökt linda in en stor rädsla som funnits. Som om lager av lycka och tacksamhet kan få det som skrämmer att försvinna. För visst är det så att jag och min man har en otrolig, fantastisk underbar son men vi har alltid pratat om två barn. Vår bild av vår familj är en bild av inte bara en utan två Filurer, två barn som har varandra, syskon. Men med minnet i behåll av tiden innan Filuren har vi bestämt att det där med att försöka få barn inte är något för oss, det gör för ont att misslyckas. Blir det så blir det.

I oktober satt jag vid vattnet med min bästa vän. Hon berättade om känslor som kväver en, känslor av misslyckande, känslor av uppgivenhet och känslor av att förlora det enda man egentligen önskar sig. Det hugger i bröstet  när jag hör dom. Vi pratar länge, vi tittar ut mot det otroligt vackra landskapet och utan även utan att alla ord lämnar munnen vet vi precis hur det känns. Hon har passerat det där första året, hon befinner sig där jag inte vill att någon ska behöva, framförallt inte min bästa vän.

Fyra veckor senare packar jag väskan för att hälsa på henne. I sista sekund packar jag ur rödvinsflaskan igen, jag tänker att den kommer inte behövas. Min känsla är rätt, vi har inte hunnit prata många sekunder innan hon berättar att hon är gravid. Hon berättar att efter vi pratat hade hon accepterat att hon kanske inte kunde bli gravid, hon tror att det kanske var det som var avgörande. Mitt hjärta sjunger, det är en fantastiskt helg vi delar, magisk. Min glädje för hennes situation fyller hela mig, precis som känslan när Filuren äntligen kommit till.

Ytterligare fyra veckor senare åker jag till min vän igen. Vi vandrar genom mörka kalla skogar. Vi pratar om livet och nu när jag vet att hon inte längre går med sin sorg vågar jag plocka fram de där känslorna som skrämmer mig. Jag berättar om suget i bröstet som precis dykt upp igen, om att det (trots att jag själv inte trott det) kan kännas lika starkt fast man redan har ett barn. Jag berättar om min rädsla, att jag befarar att Filuren bara var en lyckträff, att han kommer bli ensam. Jag berättar att jag är rädd att jag kommer få gå med suget i bröstet för alltid, att jag inte kommer lära mig behärska det om det visar sig att vi inte kan få fler barn. Min vän lyssnar, hon kommer inte med massa råd, hon säger inte massa peppande saker, hon vet vad jag behöver – bara hennes öron. Jag behövde få berätta för någon för att det skulle bli lättare att bära och det blir det. Jag känner mig betydligt lättare när jag åker hem efter den helgen.

Så kommer dagen när min man och jag uppenbarligen inte längre aktivt inte försöker få barn. Att inte försöka att inte få barn och att försök få barn är två olika saker för oss. Att inte försöka att inte få barn handlar om att inte aktivt skydda sig. Det känns inte som vi gör något för att försöka få barn, men vi gör inget för att hindra det heller. Jag tror att vi båda blir lite överrumplade när det händer. Ingen av oss säger något men båda är mycket medvetna om att vi inte använder skydd vilket vi gjort tidigare. Ögonen säger till varandra att jag är redo om det händer, är du?

Drygt två veckor senare står jag inne på vår toalett. Det är eftermiddag och framför mig har jag ett graviditetstest. Jag doppar det och innan jag ens hinner tänka lyser två streck mot mig. Jag får bekräftat det jag redan kände, som min man förstått i flera dagar men som verkar för overkligt för att vara sant. Jag är gravid. En gång räckte, en enda ynka gång, inte flera hundra som förra gången. Vi har inte ens försökt, vi har inte kämpat, planerat, tänkt, hoppats, drömt. Det bara blev, vi har fått det gratis, utan att kämpa, det bara kom till oss.

Jag försöker mig på en förskräckt min när jag kliver ut från toaletten men mitt ansikte avslöjar ett stort leende. Jag är gravid, Filuren ska få ett syskon. Vi kramar varandra med Filuren i famnen. Vi är chockade och omtumlade och vet inte riktigt vad vi ska säga. Ingen av oss hade vågat hoppas att vi skulle kunna få ett till barn, ingen av oss hade trott att det skulle gå så lätt. Vi är omtumlade men hinner inte tänka, dörrklockan ringer och där står grannen med sin dotter.

Resten av eftermiddagen försvinner som i en dimma, grannen fikar, vi leker med våra barn, hon går lagom till att min bror med familj kommer, barnen busar och skrattar, vi pratar och tiden går. Det känns som om jag sitter bredvid och ser mig själv bete mig som om allt var som vanligt. Men inget är egentligen som vanligt – allt kommer ändras. Plötsligt står min man i hallen, han ska åka till jobbet. Mitt i all tumult i mitt huvud har jag glömt det. – Vi får prata senare.

När gästerna åkt och Filuren sover ringer jag min man vi pratar, jag vet inte vem som säger vad men vi bestämmer att vi inte behöver prata, vi ska få ett barn till, Filuren ska bli storebror och livet är fantastiskt. Min man säger – nu när vi ska ha två kan vi lika väl skaffa fyra. Jag skrattar, inte för att det är kul utan av lättnad. Vi kan skämta om det, det som gjort så ont, som skrämt, som tagit ifrån oss så mycket lycka. Vi kan prata om att skaffa barn som något man bara gör, som en självklarhet.

Så ligger jag där i sängen på kvällen. Ensam i mörkret med händerna över det frö som gror där inne. Jag blundar och tänker på månader av illamående, förgörande trötthet, foglossning som känns dygnet runt, oro, halsbränna, svullna ben och armar, värkande leder, huvudvärk, sömnlösa nätter, ryggsmärtor och ännu mera illamående. Jag tänker på stygn som ska läka, förstoppning, rädsla för att gå på toa, mjölksvullna värkande bröst, veckor av smärtsam amning, sänderslitna nätter, kvällar av barnaskrik och alla rädslor för allt ont som kan hända ett litet liv. Så öppnar jag ögonen, kryper upp ur sängen och går de få stegen in till Filurens rum. Jag tittar på honom när han sover, tänker på hans starka vilja, hans envishet, hans glittrande ögon, hans leende som han inte snålar med och hans fantastiska nyfikenhet. Med stort lugn går jag och lägger mig igen. Visst kommer det bli jobbigt, det kommer bli utmanande men det kommer vara värt det många gånger om. Skillnaden är att den här gången vet jag om det, den här gången vet jag vad en liten Filur kan göra med ens liv.

(till er som vet vem jag – jag och Filurens pappa vill hålla det här lite hemligt ett tag så snälla – inga kommentarer på fejjan och instagram)

Sökes

Vi söker dig med mycket energi och många idéer som du vill förverkliga men som också förstår att du måste följa arbetsgivarens krav på hur arbetet ska utförmas.

Du bör vara en person som älskar utmaningar, gillar att träffa nya människor och besöka nya platser. Vi önskar en strukturerad och förutseende person men även mycket flexibel då arbetsuppgifterna kan komma att ändras snabbt under dagen.

Personen vi söker bör klara av stress, höga ljud och att ständigt ha många bollar i luften. Du ska kunna prestera högt på egen hand såväl som i ett team och det är viktigt att du klarar av att ta snabba beslut i pressade situationer. 

Då arbetstiderna kan variera och det inte allt för sällan krävs nattarbete bör du vara en person som kan prestera på hög nivå trots sömnbrist.

Inget kollektivavtal finns. Anställningsavtal skrivs på livstid.

Skönt att jag fick jobbet. Det är såklart inte ett jobb, det är en gåva och livsuppgift som kräver mycket, otroligt mycket med en buse som Filuren men det ger såklart ännu mer tillbaka.

Plötsligt händer det

Den dagen min lilla prins blev åtta månader var en viktig dag. Det var dagen då jag äntligen lättade hjärtat för vår BVC-sköterska och fick ett otroligt skönt stöd. Jag och Filuren var där en timma och hon kunde konstatera att han är väldigt, väldigt intensiv. Hon gav så många sköna tröstande ord om att detta med Filurens alla viljeutbrott som kört totalt slut på mig beror på att han lärt sig saker på åtta månader som vissa andra barn lär sig på dubbla tiden. Självklart är det uttröttande, slitsamt och påverkar humöret och även sömnen. Med de lugnande orden att om det blir ohållbart måste jag höra av mig så att situationen kan lösas var det så mycket enklare att möta lilla herrns ständiga gnäll, gråt och skrik, natt som dag. Jag kände mig starkare, stadigare, tryggare. Jag tror jag insåg då att det inte var i mitt mödraskap det brast utan att vår son helt enkelt är lite mer krävande än de flesta barn i samma ålder.

Samma kväll, på lilla Filurens åttamånadersdag släppte han greppet om sin mormors hand och tog några små rultande steg mot mig. Jag blev helt omtumlad. Min lilla pojke gick. Så gjorde han det om och om igen. Jag hade oroat mig så för den dagen han skulle börja gå för jag var rädd för alla fall och olyckor, jag ville inte att den dagen skulle komma än på länge. När jag såg hans stolta och nöjda min när han vaggade fram blev jag lycklig. Klart att lilla Filuren skulle få gå, det var ju allt han önskade.

Filuren övade på, han struntade fullkomligt i lära-gåvagnen som han fått ärva av sin kusin. Han ville gå själv och han gjorde det så vettigt och moget. han trillar aldrig,  provar sig fram, testar gränser, tappar balansen, återfår den eller sätter sig ner behärskat. Det dröjde inte tills fem steg blev tio som blev tjugo osv. Ungefär två veckor efter att Filuren börjat gå vände hans humör över en natt. Han blev plötsligt ett mycket nöjt barn. Från att ha kunnat vakna 20-30 gånger på en natt sov han nätterna igenom, eller gnäller lite en eller två gånger men somnar så fort han får nappen. Från att han gnällt, gråtit, hysteriskt gallskrikit för minsta lilla grej är han oftast på ett strålande humör. Från att ha krävt ständig uppassning och stimulans kan han gå runt, runt under lång tid och vara nöjd utan minsta uppmärksamhet. Självklart finns det massa vilja, envishet och en hel del humör, vi pratar ju om Filuren, men han är en helt annan pojk.

Man vet ju aldrig hur lång tid detta kommer sitta i. Jag njuter och myser och försöker vila upp mig för jag har mycket att komma ikapp. Det har aldrig varit så lätt att vara Filurens mamma som nu. Jag älskar att leka med honom, busa, kittlas, rulla runt på golvet, skratta eller gå omkring med honom bärandes och prata om det som finns runt omkring. Vår lille pojke har blivit så stor, nio månader. Han har helt slutat krypa, ska han någonstans går han, och han ska ju någonstans hela tiden, han är ju aldrig stilla. Men när han lekt klart, när han använt upp all energi, när han blir trött och sliten, då kommer den lilla bebisen fram igen. Då äter han sin ersättning, eller vägrar, då trycker han sig mot oss, eller maskar omkring som en orm, allt beroende på dagsform och humör.

Jag äskar min stora pojke, han är helt fantastisk och varje dag känns det som vi kan kommunicera mer och mer  vilket jag uppskattar otroligt mycket. Jag ser med stor spänning fram emot tiden som kommer och att få lära känna honom mer och mer.

Öppna förskolan

Första gången jag tog med mig Filuren till öppna förskolan måste ha varit för en dryg månad sedan. Jag var så trött, helt genomslut. Filuren var arg, vresig, rastlös, irriterad och jag kände att jag nästan inte orkade. Jag kämpade, kämpade dygnet runt med att få honom nöjd, eller i alla fall inte gallskrika precis hela tiden.

Vi kom in på öppna förskolan den dagen och jag satte mig på golvet i en stor sal fylld med bollar i olika storlekar, färger och material. Filuren tittade på mig frågande, sen såg han sig omkring förundrat. Han satt i mitt knä ett par minuter, vilket han sällan godkänner, sedan ville han ner på golvet själv.

Filuren undersökte rummet, såg sig omkring, kröp längre och längre från mig, stannade vid varje boll han passerade. Med ett lugn och en glädje som jag då inte sett på väldigt, väldigt länge upptäckte han en ny värd. Jag satt där på golvet, tagen av den enorma förvandlingen hos min son och den otroliga lycka och kärlek som slog mig fick mig att bli tårögd.

En och en halv timma gick ofattbart fort. En och en halv timma utan utbrott, gallskrik, förmaningar osv. Jag hade fått luft, Filuren hade fått utrymme. På Idol för några år sedan pratades det om ”halleluja moments”. För mig var detta ett sådant. Jag gick med betydligt lättare steg från öppna förskolan än vad jag haft när jag gick dit. Jag hade svårt att få tiden att gå till nästa tillfälle, jag längtade och hoppades innerligt att även detta besök skulle vara lyckat.

Vi har nu varit på den förskolan vid ett antal tillfällen. Det mest fantastiska var nog när min man följde med första gången och fick uppleva samma underbara känsla. Det är lätt att säga  ”vår son är lite krävande”, det är svårare att förstå vad det verkligen innebär. Att få dela det lugnet som infinner sig på öppna förskolan med någon som verkligen vet vad det innebär är fantastiskt.

Vi har också börjat gå på andra förskolor. I stort sett varje vardag blir det ett besök på antingen förmiddagen eller eftermiddagen.Jag har träffat både gamla bekanta och nya vänner på de olika förskolorna. Det är skönt att ibland sitta och småprata med andra personer, det är också skönt att bara sitta i lugn och ro och se Filuren leka. Jag tycker om att stämma träff med kompisar och deras barn på någon förskola då allt är så tillrättalagt vad gäller lek, mat mm. Nu har jag också blivit adopterad av en mammagrupp vilket är skönt då jag inte tillhörde någon tidigare.

En av de öppna förskolorna är min favorit. Det är den vi var i första gången. Lokalerna är väldigt stora med många rum och mycket grejer som Filuren gillar. Det som ändå är det viktigaste är att det där finns tre helt underbara pedagoger. De är så otroligt fina mot Filuren, mot mig och mot Filurens pappa. Jag vet inte riktigt hur det gick till men lilla F är en klar favorit där. Han måste ha charmat de tre damerna totalt. Som mamma sitter jag med glädje och ser på när Filuren blir matad, underhållen och uppassad. Jag älskar när de behandlar Filuren som om han vore den mest fantastiska killen i världen, för det är ju just det han är.

120 km/h i lugn fart

Jag kan inte förstå att lilla Filuren passerat 7,5 månader. Nu tycks tiden bara springa iväg. Allt går så fort, fort, Filuren är fylld av energi, han ska framåt hela tiden och det verkar som att ju snabbare han vill fram desto fortare passerar dagarna.

Jag förstår att även om han har sina egenheter, tex gnäller och gallskriker en massa på eftermiddagarna, skriker i sömnen på nätterna och kör fullt ös – medvetslös på dagarna så har jag det väldigt bra just nu. Han går stadigt längs möbler eller väggar, kan stå utan stöd, sätter sig stabilt från stående och har inte börjat gått än. Dessa faktorer tillsammans betyder ju att han inte trillar hela tiden och jag sitter inte med hjärtat i halsgropen dagarna i ända. Han är säker där han är just nu, men snart (om några månader förhoppningsvis)….

Som föräldraledig med en man som jobbar skift är det svårt att känna vilken dag som är vilken. Jag är av sorten som behöver struktur och rutiner. Dels för att få en ordning i vardagen men också för att få chansen att kunna känna att jag vågar bryter mot rutinerna ibland. Av den anledningen delar jag upp veckan med olika aktiviteter beroende på vilken veckodag det är. Med lilla Filuren hinner man med fantastiskt mycket. Han är inte killen som vill sitta hemma och vänta på att dagarna ska gå. Tack vare Filuren är jag otroligt social nu. Jag träffar vänner och släkt mest hela tiden. Det är helt fantastiskt roligt samtidigt som jag ibland saknar att vara ensam. Då är det tur att Filuren älskar att sitta i bärstolen när man promenerar i skogen.

Tiden med Filuren just nu är underbar. Han är en sån fantastisk liten klimp. De sidor hos honom som är jobbiga är ju också de jag älskar mest. Hans ständiga energi, han starka känsloyttringar, hans nyfikenhet och drivkraft är ju det som gör honom till honom. Visst, det är inte alltid lätt, ibland är jag helt matt, men det är alltid otroligt spännande att vara med Filuren.

Just nu hoppas jag på att Filuren ska välja att inte börja gå på några månader. Jag vill få njuta länge av denna lite ”säkrare” period. Nån gång efter mitten av januari är det fritt fram att börja träna. Fram tills dess får lilla herrn minsann hålla i sig eller stå stilla.